Sofia

Har så mycket inom mig, hur får man ut allt?

Har en trotsig två åring hemma att tass med. Jag är ensam och gravid hmm livet är inte lätt just nu.

Min sambo säger att ja alltid har hans stöd och alltid kan lita på de men lätt när han sitter i en telefon på andra sidan jorden. När man är ute och leker med sina barn och de får sina små ryck som en två årig har så tycker man de är hemskt, man vill gå under jorden och bara komma därifrån, men varför? Vi är ju mänskliga och alla barn kommer ju in i en trotts ålder för eller senare. Verkar som detta samhälle inte tillåter en att vara, man ska va tyst när man blir gravid för de kan ju hända nått de tre första månaderna ja men va gör de, vem ska man dela sorgen med att man förlorat någon om man inte berättar den glada nyheten? Som tjej när man tar de där testet och de visar att man är gravid så vlll man ju spricka och ba tjuta och berätta för alla man känner om den glada nyheten men nä de är ju fel de kan ju hända nått. När man har ett jobbigt liv ska man inte säga nått för allt ska vara bra hela tiden. Som när man går förbi en vän och säger hej hur mår du så ska den svara jo tack bara bra själv då? Man väntar ju sig inte att den ska säga nä de är inte så bra, jag har mycket just nu me allt och känner mig inte tillräcklig va oj då va är du för en. Varför kan man inte bara vara den man är och mår man dålig varför kan man inte bara få de stöd man behöver av vänner och bekanta livet är inte perfekt men detta samhälle verkar tro de.

Skulle göra en rolig dag igår med min son hade jag tänkt, men det blev inte riktigt så.

Skulle åka ut me några vänner till nått som heter stadsbondgården allt va lugnt när vi vaknade den morgonen. Men när Erik hans kompis kom till oss på morgonen började han riva ner hela sitt rum kasta saker omkring sig och va alldeles till sig. När vi kommer ut till stadsbondgården och ska kolla på djuren så går vi först en runda och allt är lugnt, men sen låter vi dem springa  lite för att kolla runt på djuren och då går han igång igen Han börjar jaga djuren visst de gör de säkert för att se, men sen börjar han sparka på burarna och kasta sten och han lyssnar som vanligt inte när ja säger till honom så jag sätter han i vagnen och låter han sitta där och gnälla tills han lyssnar på mig, jag ger han en ny chans men då springer han fram till katten och ska ta den och bära upp den och de gillar den inte han tar ett stadigt grepp och släpper ej katten börjar fräsa och vill bita sig loss, jag får loss hans händer tillslut så inget händer honom. Att han inte lyssnar åå ja blir så arg, och så håller de på tills ja sätter han i bilen och åker därifrån. När vi kommer in till stan är han någorlunda lugn men när vi ätit ska han springa iväg och trotsa igen och skrika och gapa i stan. Jag kan inte ens gå in och handla med mig fika hem alltså ååå vilken dag. Jag åker hem och lägger mig en stund helt slut. Sen kommer Erik och hans mamma in till oss igen för att de vill fika då går han igång igen. Han kastar saker omkring sig ska slå Erik hela tiden och kasta hårda saker på huvudet så han blir ledsen, tillslut inser vi att de blir ingen fika av de så de går hem. Kul snart har ja inga vänner heller. Känner mig så ensam, som världens sämsta mamma som inte förstår sig på sin son och vet hur jag ska göra med honom? Usch vill inte känna så här vill ju vara en glad mamma och njuta av att vara en mamma men hur ska de gå till. Å så är jag gravid igen oxå och ska ha en till ååå hur ska detta gå. Hinner inte tänka på bebisen så mycket och vara glad och känna efter är det så här man kan känna som mamma eller är det bara jag?

Ja det var ingen rolig dag ialla fall.. Hoppas denna dag blir bättre..